Coacha dina elever

Coaching handlar till stor del om att verkligen lyssna och komma fram till vad, i dett fall, eleverna verkligen vill, tänker eller känner.

När jag har min klass i halvklass arbetar vi nu i grupper. De har slumpmässigt blivit indelade i grupper som de ska arbeta i under en viss tid. I dag var uppgiften att de skulle komma fram till hur de ville att arbetet, både i gruppen och i hela klassen skulle vara. Efter att ha funderat själva först och sedan diskuterat i sina grupper var det dags för diskussion i halvklass.

Det var till en början mycket fokus på vad som inte skulle ske, hur man inte skulle vara mot varandra eller hur lärarna inte skulle behandla sina elever. Det intressanta började när jag ställde coachande frågor.

- Vi ska ha kul.
- När du säger att vi ska ha kul, vad innebär de?

Vi ska vara snälla mot varandra.
- Hur är vi när vi är snälla mot varandra?

Vi ska samarbeta.
- Ge exempel på ett bra samarbete.

Och så vidare. Helt enkelt att utforska de svar som eleverna gav, gräva lite djupare, be om förtydligande och konkreta exempel. Eleverna började tänka till lite mer, fler blev intresserade och det blev en diskussion utifrån deras tankar.

Det blev sedan en diskussion om belöningar.
-Vi vill bli belönande om vi sköter oss bra, var det någon som sa.
- Vad innebär det? Vad är en bra belöning?
Flera konkreta önskemål kom upp. En rolig övning, få lite längre rast, lite mindre läxa och så vidare. Jag kom att tänka på att vi i coaching säger hur viktigt det är att fira. Att stanna upp och fira sina framsteg och när man har nått sina mål. Självklart har eleverna rätt i att det även ska gälla dem!

Det kom fram exempel då eleverna kände sig orättvist behandlade. När en elev fick tillsägelse för att hjälpa en annan under ett test och det sedan kom in en lärare som började hjälpa utan att den lärare som hade gett tillsägelsen sa något. Jag började med att sammanfatta vad eleven sa med egna ord av två anledningar. Dels för att visa att jag lyssnade och dels för att kolla av om jag hade uppfattat rätt.

- Vad jag hör är att du kände dig orättvist behndlad för att du fick skäll för något som sen var ok när en lärare gjorde det? Du vill att det ska vara samma villkor?
- Ja! Hon kunde ha visat ett större mod! blev svaret.

- Hur kan då det modet yttra sig? frågade jag. Vad kan hon eller någon annan säga nästa gång något liknande händer?

- Säg till henne att tänk på att det är ett test och jag vill inte att du hjälper dem för mycket.

Dessa elever, som så många pratar om att de inte sköter sig, kom med tydliga, och för mig, helt rimliga och görbara (för att använda ett NVC-begrepp...)förslag. Helt plötsligt var det också ett lugn i klassen, jag behövde inte ge tillsägelse efter tillsägelse utan hade kontakt.

Jag hade börjat lektionen med att se framför mig att det skulle fungera utan att jag blev arg eller började med hot och det fungerade hyfsat. Flera i klassen har svårt att förstå instruktioner och jag ansträngde mig därför att vara extra tydlig med vad jag ville. Jag höjde inte rösten utan sa sakligt när jag tyckte någons beteende var olämpligt och varför.

Jag tror att de kände att jag lyssnade. Jag frågade inte efter något givet svar utan var genuint intresserad av deras tankar och funderingar. Lektionen gav mig energi. Precis som coaching gör. Jag som ibland, ofta..., undrar om jag ens hör hemma i skolans värld längre, fick energi och kände en glädje.

Tillbaka i skolan...

Det är inte lätt att vara lärare alltid. Många problem och svårigheter uppstår, utmaningarna är många. KLasserna är stora och det är svårt att tillgodose allas behov, se till att alla mår bra och är trygga i klassen samtidigt som man ska få dem att tillägna sig nya kunskaper pch färdigheter.

För att man överhuvudtaget ska ha möjlighet att undervisa krävs en viss ordning i klassen. Den finns inte alltid. Klassen består av människor. Av barn, eller korta människor som jag tycker är en fin beskrivning, och som i alla grupper så händer det saker. Det blir bråk och konflikter, det blir sårade känslor och oro och ibland kaos.

Som lärare känns det ibland som det mest viktiga att bibehålla eller få en ordning, ett lugn i klassrummet så man kan undervisa det som läroplanen och de lokala kursplanerna säger. Det är då lätt att man bara ser problemen och att det är problem som eleverna äger. Vi har handlingsplaner för vad vi ska göra. Pricksystem, kvarsittning och andra bestraffningar när de inte sköter sig. Ibland fungerar det men ofta inte.

Sällan, för att inte säga aldrig, så hör jag några diskussioner om vad vi, vi som lärare och skola, gör för fel. Vad är det vi gör eller inte gör för att eleverna ska må bättre? Vad beror den eventuella oron på? Hur ser gruppen ut? Vad kan vi göra för att hjälpa dem? Är det inte där vi bör börja? Att börja med oss själva, tillsammans utforska vilka möjligheter vi har för att få ett bättre arbetsklimat och studiero och se till vilka hinder som finns. Fundera på orskerna bakom oönskade beteenden. Vad beror det på att Kalle alltid ljuger, Nisse alltid slåss och Stina alltid pratar rätt ut?

Det är sällan jag hör de diskussionerna. Fokus läggs ner på konsekvenser med en förhoppning om att då är alla problem lösta. Jag menar inte att vi ska låta bli att ha regler eller konsekvenser men att det kanske inte är den enda, enkla lösningen. Vi kanske måste titta lite på oss själva också, vår undervisning och vilka strategier vi kan använda oss av i stället. Att för en stund inte ha fokus på problemen utan se till styrkorna i gruppen och arbeta för andra förväntingar. Både på oss själva och våra elever.